Första kommentaren!

Nu har vi fått vår första kommentar på bloggen!

För er som inte bloggar så ska jag berätta varför det är viktigt, men för er som redan bloggar så vet ni nog varför vi är exalterade.

Vi har en motor som räknar hur många träffar som har gjorts på sidan, och den har vi tittat ordentligt på den senaste tiden, det är en typ av bekräftelse att det faktiskt händer något. Men att få en kommentar är något som är värt mycket mer eftersom att någon faktiskt har läst det vi har skrivit och har något att säga om det. Självklart är det kul med bra och konstruktiv kritik, men även  grym och svidande kritik är bra för det finns tanke bakom den.

”Det finns inget ont som inte för något gått med sig”

Slutligen vill jag tacka Monica för det fina inlägget och vi hoppas att det ska komma många fler sånna!

- Jonas

Möten

Att vi alla är olika har säkerligen inte undgått någon, och hur detta påverkar oss dagligen har ni säkerligen också märkt. Vissa går man ihop med, med andra gör man det inte, vissa är som kameleonter och kan umgås med vem som helst, andra är väldigt strikta med vilka de umgås med. Inget är rätt eller fel, bra eller dåligt, men vi är helt enkelt olika.

Själv tycker jag att detta är fantastiskt och något som är bra, något som gör varje ny bekantskap till en händelse att minnas, något som kan förändra ens liv för alltid.

Tyvärr har jag en spärr för att det här ska kunna fungera smärtfritt, och det är att jag redan innan personen i fråga har öppnat munnen har placerat denne i ett fack. Detta enbart beroende på kläder, kroppsbyggnad, kön. Hur kommer det sig att man gör sånt, för återigen anser jag mig inte vara så onormal att detta är ett beteende som endast jag håller mig med. Så varför stoppar man in folk i fack? Men viktigast av allt, varför sätter man sig själv i ett fack?

Beroende på vad jag vet om personen och vilket det första intrycket jag får av personen så anpassar jag mig själv efter detta, och blir antingen under dog eller dominerande i mötet.

Men är inte detta ett konstigt beteende, varför kan man inte bara ”vara sig själv”?

Det var inte förrän jag valde att ta ledigt från mina studier för att åka ut och resa världen runt (blev bara Australien och Nya Zeland) som jag kom till insikt hur jag faktiskt ska bete mig för att känna mig trygg och bra med mig själv i nya möten. Och nu kommer jag att dra en gammal klyscha, men något intressant som jag lärde mig under denna resa är att klyschan används vitt och brett, men väldigt få försöker verkligen att tillämpa den.

Klyschan: ”Var dig själv!”

Men se verkligen till att vara det också, och det är just denna insikt som man måste ha innan man verkligen kan känna sig trygg i alla lägen.

Här kommer några tips som jag har lärt mig och använt mig av i mitt unga liv:
1. Lär känna dig själv, finn dina värderingar, det är dem som gör dig till den du är.
2. Var inte rädd att uttrycka dessa värderingar
3. Umgås så vitt och brett som du kan, ju mer personer och kulturer du får interagera med desto mer kan du identifiera dig själv och lära känna dig själv.
4. Ge alla en chans, den minst troliga kan göra dig förvånad.
5. Och slutligen, var dig själv, men var det verkligen! (Vänd INTE kappan efter vinden)

Att möta andra individer är något som ingår i vår natur, ta tillvara på det och gör det bästa av varje situation!

- Jonas