Gotland

Imorgon åker jag och Niklas iväg på en välbehövlig semester till Gotland. Ska bli ruggigt kul, att få se ön igen, var där en gång när jag gick i sexan, och har inte varit där sen dess.

Så vad är målet med resan?
Jag vill träffa en massa trevliga människor, ta några kalla öl, och få njuta lite av att bara få njuta.

Läsa en bra bok, eller två, och åter igen njuta av att få njuta.

Vi ses på andra sidan!

reboot10 – ödmjukhet och givmildhet

Hej allesammans!

Efter en hektisk vecka och en ännu mer hektisk helg så har jag äntligen tagit mig tid att sätta mig ner att skriva lite. Det har varit otroligt mycket att göra, men framför allt så har det varit väldigt intressant.

I onsdags förra veckan så åkte jag ner med Twingly Summer of Code gänget, till Köpenhamn för att gå på en mässa som heter reboot. Det här var den tionde i ordningen därmed reboot10.

Hur som helst så var det en mässa som handlar om web2.0, och allt som hör där till, filosofier, möjligheter och nyheter om uppkommande saker. Bland annat så diskuterades den svenska FRA-lagen flitigt, vilket var intressant eftersom det inte var en svensk konferans.

Det är helt otroligt vad det finns mycket intressanta människor där ute, människor som har så mycket erfarenhet. Jag är själv väldigt intresserad av detta ämne, och därför var detta extra kul för mig, men jag tror att alla där ute har något ämne som ni känner är er speciellt kärt.

Att få prata med dessa otroligt duktiga människor, och utöver de så är de trevliga och förstående för ens egen tillkortakommanden och de verkligen hjälper en med all sin erfarenhet, och ger den så frikostigt de bara kan. Det är inte ofta som man träffar sådana personer, t.ex. så träffade jag upphovsmannen för den här bloggen ”luck of seven”. En otroligt intressant person som gav sig ut på en färd runt jorden för att sprida öppenhet. Klart läsvärt!

Poängen är den att de här människorna verkligen ville dela med sig, de ville få visa hur mycket de kunde och de kändes, även om det kanske inte alltid var så, som om att de inte höll något tillbaka. Den kunskap som de själva besitter ville de mer än gärna dela med sig av. Ett väldigt intressant fenomen, jag har iaf inte varit med om det innan.

Med temat ”Free” så hade mässan en hel del roliga tema-relaterade tal som var roliga. Även en del produkter som cirkulerade följde detta, en som jag tyckte var väldigt rolig var: FreeBeer. Det var alltså inte gratis öl, som vi först trodde, men det var ”öppen” öl, vilket innebär att receptet är fritt och det går att använda själv. Klart värt ett test, blir ett projekt för kommande termin.

Hur som helst, jag vill tacka alla dessa människor som visade mig att profesionalism absolut inte behöver innebära hemlighetsmakeri och att dra upp höga väggar kring sig och sitt företag. Snarare så är motsatsen till att föredra, det ger input, möjligheter att få feedback och en helt enkelt ödmjukare läggning.

Som en avslutande sak vill jag ge det här TED-talket till er för att titta på, där har ni någon som kan ge inspiration och samtidigt är otroligt beredd att dela med sig.

Glöm inte heller att lämna kommentarer, blir alltid mycket roligare att skriva då!

Att hjälpa utan att be att få något tillbaka

Vi lever i en skyddad värld. I Sverige kan vi alla äta en hel måltid varje dag och känna oss mätta dagen efter. Varje månad så får vi någon typ var ersättning som gör att vi kan klara oss till nästa betalning. Som lägst betalda kan vi vara säkra på att vi kommer att få tillräckligt betalt för att klara hyra och mat, vissa har t.o.m. råd att åka på en semester varje år.

Vi är alltså ganska säkra i vår situation, vi kan säga upp oss och fortfarande känna att vi kan köpa middag varje kväll. Men vi är ett extremfall, det finns dom som har de otroligt mycket sämre än vad vi har, som inte kan betala mat varje dag, och ännu mindre betala en än så liten hyra. Det är när jag hör om detta som jag blir mest frustrerad, vad kan jag göra för att dessa människor ska få det bättre. Och därför blir jag också så jätteglad när jag läser saker som den här på TED. Det handlar om kvinnor som har valt att ta ett ansvar, kvinnor som har tagit ställning och inte tillåter sina medmänniskor, och då speciellt andra kvinnor och i många fall flickor att hamna i ohyggliga situationer.

Somaly Mam (find her at 4:24)
 is “a Cambodian activist who fights passionately against child prostitution. … She told us of little girls raped by men who believed that having sex with a very young virgin will cure them of AIDS.”

Att bara sådana saker får ske är hemskt, men att det finns människor som tar ställning och gör något kraftfullt mot detta är något så fint så det är värt att nämna åter och åter igen.

Den här posten är till de kvinnor där ute som vågar ta ställning, som vågar visa att kvinnor faktiskt kan och är minst lika bra som oss män.

Om det är någon där ute som vill, eller redan har påbörjat hjälp för kvinnor i dessa situationer, så lämna ett meddelande här, så ska vi tillsammans hjälpas åt att hjälpa kvinnor, framför allt de i tredje världen!

Länge leve jämstäldheten!

Börja igen

Var ett tag sen det skrevs något här nu, vet inte riktigt vad det beror på, men intresset skönk nog något där när vi pressade varandra att skriva lite för mycket.

Hur som helst så tänkte jag att jag skulle ta tag i det här igen, det var faktiskt kul, med en hel del trevlig respons där ibland. Så från och med nu så är thankgoditsmonday öppnat igen och det ska bli kul att få skriva igen!

Och för att komma igång ordentligt så ska jag säga några väl valda ord:

I sommar så har jag jobbat på ett företag som heter Twingly, med ett project som heter Twingly Summer of Code, och jag har verkligen haft hur kul som helst. Hur ofta kan man säga så om sitt jobb? Vi sitter ofta kvar till långt efter vad vi behöver för att diskutera småsaker och klippa i en eventuell film vi ska sätta ihop för kvällen.

Hur som helst så hoppas jag att fler känner likadant om sitt jobb!

Ser fram emot att få skriva mer för er!

Working my ass off!

Som man säger på svengelska

Jag har skippat 2 föreläsningar idag för att sitta och jobba och ta igen saker som jag ligger efter med på jobben. Egentligen skadar det inte så mycket eftersom jag förmodligen hade somnat på föreläsningarna ändå. Jag brukar skylla på dålig luft, men jag vet inte om jag kan skylla på det i alla lägen.

Hur som helst, idag har jag suttit och jobbat en hel del, och verkligen lyckats prestera mycket. Känns jätteskönt! Jag har jobbat igenom nästan hela mailboxen, runt 100 mail som jag hade obesvarade av en eller annan anledning, och en drös med uppgifter.

Nu ska jag snart stänga av datorn och ta mig hem och handla, vilket jag inte har gjort på ett tag. Börjar bli dåligt med mat i kylen.

Känner ni igen er? Mycket att göra, inte hunnit med att ta vara på er själva? Varför gör man såhär mot sig själv?

Jag har inget svar på det. Har ni?

I vilket fall tycker jag att det är ruggigt skönt att ha fått det gjort, och jag känner mig som en ny människa, och det känns verkligen som om att jag är värd en härlig middag, med massor med sallad och kött, och jag kanske till och med ska ta och lyxa till det med lite ungsbakad potatis!

Visst behöver man inte mycket för att bli nöjd ibland? Avklarade arbetsuppgifter, god mat, en chans att lugna ner sig och tänka efter, umgås med nära och kära.

Vi människor är simpla varelser, även om vi inte tycker om att tro det.

Dagens råd måste alltså vara: ”Keep it simple!”. Då hinner du klart och du kan känna att du har gjort ett bra jobb. Sätt kortsiktiga mål som gör att du blir nöjd med dig själv.

Nu ska jag ta mig hem och laga min potatis!

- Jonas

Hitta ditt Zen

Idag fick jag min Yogabok som jag beställde för ett tag sen, jag har aldrig egentligen trott på det där med yoga, men har på senaste tiden blivit väldigt ovig så jag tänkte att jag skulle ge poweryoga en chans.

Så jag fixade lite ”Yoga-musik” och började göra övningarna i boken. Och jag som trodde att det var kärring-jumpa! Det är tur att ingen ser vad det är jag håller på med i vardagsrummet, för jag måste nog ha sett ut som en elefant som försöker göra en kullerbytta. Inte vacker med andra ord.

Men det var kul! Jag stod i mitt vardagsrum och skrattade lite för mig själv, samtidigt som jag försökte bryta ryggen på mig själv i någon av de omöjliga ställningarna. Uppenbarligen ska man kunna vrida sig runt sitt eget ben samtidigt som man står på det, hmm, tåls att träna på för någon dag ska jag också bli vig!

Det här med Yoga är lite lustigt, när man står där med huvudet mellan benen ska man inte bara försöka hålla balansen, utan man ska koncentrera sig på andningen och fokusera på en punkt också. Tog inte många sekunder innan jag föll ihop i en boll.

Hur som helst, efter hela detta spektakel med koncentrationen på högsta nivå, så var jag ganska färdig och satte mig ner för att göra en vanlig lotus-ställning. Då insåg jag hur avslappnad jag var, för jag hade verkligen koncentrerat mig på i princip ingenting i 20 minuter, mer än att försöka göra de där omöjliga övningarna. Jag hade totalt glömt bort de otal uppgifter jag inte hunnit med att göra under dagen, och helt plötsligt var jag mycket lugnare och redo att sätta igång med mina uppgifter.

Jag vet inte riktigt om jag kan säga att det är så, men det känns som om att jag var både effektivare och mer inriktad på det jag skulle göra.

Det här med Yoga kanske inte är en så dum idé?

Jag har startat en kategori om Yoga här nu, så jag ska fortsätta med det här temat, kanske ge några tips på hur man kan göra, eller hur det får mig att känna mig bättre, för idag hjälpte det verkligen mig!

- Jonas i Zen

Gästvänlighet

Idag vill jag prata lite om gästvänlighet. Det är så otroligt skönt att komma hem till människor som får en att slappa av och känna sig välkommen i deras hem. Som får en att känna sig som en i familjen. Att bara vara som vanligt och inte förställa sig på något sätt, få det att vara den mest naturliga saken i världen. Jag upplevde det senast i helgen och det får mig att må bra.

Så ni där ute bjud hem en vän visa lite gästvänlighet!

- Niklas

Resa – ta en paus och tänk efter

Tjohopp!

Det var verkligen en pepp att få ditt meddelande Lisa!

Ledsen att det inte har blivit så mycket skrivande på senaste tiden, inte direkt för att inspirationen har varit dålig på något sätt, jag kommer upp med saker hela tiden. Att ha den här bloggen har fått mig att hela tiden tänka i positiva banor om allt, och försöka hitta saker att skriva om. På något sätt så tvingar den fram positiva tankar om allt, ganska rolig bieffekt faktiskt.

Men det var inte det jag skulle skriva om här och nu.

Både jag och Niklas hade ordentligt med göra inför tentor de två veckorna efter nyår. Under en paus i studierna kastade jag ur mig iden att vi skulle ta en road trip till Danmark helgen efter tentorna för att ta rensa huvudet lite. Vanligtvis brukar mina idéer av den här typen falla på döva öron, men den här gången nappade Niklas och vi kollade priset på en bil och i fredags var jag och hämtade den och det bar av.

Vi satte fart söder ut och stannade till en sväng i Växjö för att träffa min syster för att ha en trevlig utekväll tillsammans med henne och  hennes kompisar. Det visade sig att en av hennes kompisar tog en 11 år försenad student, så det blev ordentligt med fest och firande av henne. Riktigt kul!

Så tidigt, kändes väldigt tidigt i vilket fall, satte vi fart mot Helsingborg för att ta båten över till Helsingör och Danmark. Väl i Danmark träffade vi min mamma och kusiner som råkade ha bestämt sig för att åka till Danmark precis samma dag. Lite av ett sammanträffande som är en helt annan historia.

Sedan bar det av till Helsingborg igen och en trevlig middag och en skön säng, för att sedan på söndag köra upp till Växjö och lämna av min syster och sedan direkt till Linköping.

Så vad försöker jag säga med denna resumé av våran Quick-trip?

Jo, under den här resan så tog jag verkligen ledigt! Ofta så säger man att man tar ledigt när man sitter och tar en fika efter jobbet, eller man vilar när man är på lunchen. Men man tar aldrig ledigt, man sitter ändå och tänker på saker man måste göra, och saker som inte gjorts. Även om man bestämmer sig för att ta ledigt en hel helg så kan man, åtminstone jag, inte ta riktigt ledigt om jag fortfarande är hemma. Det finns alldeles för mycket som påminner om vad jag behöver göra.

Så att ta den här resan och komma ur mitt ”vanliga” liv, var verkligen det som behövdes för att jag skulle ta ledigt på RIKTIGT.

I dagens samhälle lever vi så mycket under stress, vi tänker alltid på saker som vi måste göra, och har väldigt svårt att släppa saker när vi väl får chansen att ta ledigt. Att resa en bit ifrån det vanliga är mitt sätt att lösa det här, och jag tror verkligen på det. Det behöver inte vara långt, det räcker med någon timme bort, men byt miljö och ge dig själv chansen att tänka på annat. Då kan du verkligen vila ut, och komma tillbaka fräsch och stark!

Hoppas ni har haft en lika bra helg som vi!

Tjingeling!

- Jonas

The kid that got to play

Jag vet inte ifall den här berättelsen är sann, men det spelar ingen roll, för den är fin och säger mycket om oss människor.

Jag hoppas att ni uppskattar den lika mycket som jag, och tar den till er.

En snäll tanke, ett snällt ord, en snäll gärning kan få en att leva lyckligt ett helt liv.

Two Choices:
What would you do?….you make the choice.
Don’t look for a punch line, there isn’t one. Read it anyway. My question is: Would you have made the same choice?

At a fundraising dinner for a school that serves learning-disabled children, the father of one of the students delivered a speech that would never be forgotten by all who attended. After extolling the school and its dedicated staff, he offered a question:

‘When not interfered with by outside influences, everything nature does is done with perfection. Yet my son, Shay, cannot learn things as other children do. He cannot understand things as other children do. Where is the natural order of things in my son?’

The audience was stilled by the query. The father continued.

‘I believe, that when a child like Shay, physically and mentally handicapped comes into the world, an opportunity to realize true human nature presents itself, and it comes in the way other people treat that child.’

Then he told the following story:

Shay and his father had walked past a park where some boys Shay knew were playing baseball. Shay asked, ‘Do you think they’ll let me play?’ Shay’s father knew that most of the boys would not want someone like Shay on their team, but the father also understood that if his son were allowed to play, it would give him a much-needed sense of belonging and some confidence to be accepted by others in spite of his handicaps. Shay’s father approached one of the boys on the field and asked (not expecting much) if Shay could play. The boy looked around for guidance and said, ‘We’re losing by six runs and the game is in the eighth inning. I guess he can be on our team and we’ll try to put him in to bat in the ninth inning.’ Shay struggled over to the team’s bench and, with a broad smile, put on a team shirt. His Father watched with a small tear in his eye and warmth in his heart. The boys saw the father’s joy at his son being accepted. In the bottom of the eighth inning, Shay’s team scored a few runs but was still behind by three. In the top of the ninth inning, Shay put on a glove and played in the right field. Even though no hits came his way, he was obviously ecstatic just to be in the game and on the field, grinning from ear to ear as his father waved to him from the stands. In the bottom of the ninth inning, Shay’s team scored again. Now, with two outs and the bases loaded, the potential winning run was on base and Shay was scheduled to be next at bat. At this juncture, do they let Shay bat and give away their chance to win the game? Surprisingly, Shay was given the bat. Everyone knew that a hit was all but impossible because Shay didn’t even know how to hold the bat properly, much less connect with the ball. However, as Shay stepped up to the plate, the pitcher, recognizing that the other team was putting winning aside for this moment in Shay’s life, moved in a few steps to lob the ball in softly so Shay could at least make contact. The first pitch came and Shay swung clumsily and missed. The pitcher again took a few steps forward to toss the ball softly towards Shay. As the pitch came in, Shay swung at the ball and hit a slow ground ball right back to the pitcher. The game would now be over. The pitcher picked up the soft grounder and could have easily thrown the ball to the first baseman. Shay would have been out and that would have been the end of the game. Instead, the pitcher threw the ball right over the first baseman’s head, out of reach of all team mates. Everyone from the stands and both teams started yelling, ‘Shay, run to first! Run to first!’ Never in his life had Shay ever run that far, but he made it to first base. He scampered down the baseline, wide-eyed and startled. Everyone yelled, ‘Run to second, run to second!’ Catching his breath, Shay awkwardly ran towards second, gleaming and struggling to make it to the base. By the time Shay rounded towards second base, the right fielder had the ball … the smallest guy on their team who now had his first chance to be the hero for his team. He could have thrown the ball to the second-baseman for the tag, but he understood the pitcher’s intentions so he, too, intentionally threw the ball high and far over the third-baseman’s head. Shay ran toward third base deliriously as the runners ahead of him circled the bases toward home. All were screaming, ‘Shay, Shay, Shay, all the way Shay’ Shay reached third base because the opposing shortstop ran to help him by turning him in the direction of third base, and shouted, ‘Run to third! Shay, run to third!’ As Shay rounded third, the boys from both teams, and the spectators, were on their feet screaming, ‘Shay, run home! Run home!’ Shay ran to home, stepped on the plate, and was cheered as the hero who hit the grand slam and won the game for his team. ‘That day’, said the father softly with tears now rolling down his face, ‘the boys from both teams helped bring a piece of true love and humanity into this world’. Shay didn’t make it to another summer. He died that winter, having never forgotten being the hero and making his father so happy, and coming home and seeing his Mother tearfully embrace her little hero of the day!

AND NOW A LITTLE FOOTNOTE TO THIS STORY: We all send thousands of jokes through the e-mail without a second thought, but when it comes to sending messages about life choices, people hesitate. The crude, vulgar, and often obscene pass freely through cyberspace, but public discussion about decency is too often suppressed in our schools and workplaces. If you’re thinking about forwarding this message, chances are that you’re probably sorting out the people in your address book who aren’t the ‘appropriate’ ones to receive this type of message. Well, the person who sent you this believes that we all can make a difference. We all have thousands of opportunities every single day to help realize the ‘natural order of things.’ So many seemingly trivial interactions between two people present us with a choice: Do we pass along a little spark of love and humanity or do we pass up those opportunities and leave the world a little bit colder in the process? A wise man once said every society is judged by how it treats it’s least fortunate amongst them You now have two choices: 1. Delete 2. Forward May your day, be a Shay Day

Liten tjej går till skolan

Jag var på väg ut och skulle möta upp en kompis för att ta en promenad igår klockan 8a på morgonen, just när skolan i mitt område var på väg att ringa in. En massa elever var på väg mot ingången, eftersom jag gick parallellt med skolan under ett antal minuter hann jag se nästan hela förloppet. När nästan alla var inne såg jag hur en mamma kom med förvridet ansikte, nästan som om att hon var ledsen. Lite efter henne gick hennes, förmodade dotter och släpade fötterna efter sig i en röd jacka. Som om att skolan var det sista hon ville till på jorden.

Av någon anledning så kom jag och tänka på en diskussion jag hade med mamma för ett tag sen om mobbade barn, och när jag gick där fick jag för mig att denna lilla flicka (kan inte varit mer än 8 ) var en av dem. Alltså en liten tjej som av någon anledning stack ut och de andra barnen gav sig på henne, och att det var av den anledningen som hon inte ville gå till skolan. Jag har inget belägg för att det var såhär, men jag fick en ingivelse, och jag grämer mig fortfarande för att jag inte följde den. Jag hade sån lust att bara gå fram till den lilla tjejen med röd jacka och säga hur fin hon var idag, att plugget kommer gå kanon, och om du är duktig i skolan så kan du göra vad du vill när du blir stor!

Det kanske låter banalt och löjligt, men det var den ingivelsen jag fick, men så stoppade jag mig. Vad skulle mamman säga? Vad är det där för pedofil? Vad skulle lilltjejen tycka? Är han dum i huvudet?

Men nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag hur dumt det var att jag inte sa något, hon skulle ha kunnat skutta fram och göra volter för att hon fick gå till skolan, men hon skulle säkert ha uppskattat en komplimang ändå. Och just den här tjejen såg verkligen ut att behöva höra ett snällt ord, vem vet det kanske hade fått henne att bli på gott humör hela dagen? Hela veckan, eller till och med stärka hennes självförtroende för alltid?

Ett snällt ord är värt så mycket mer än vad man tror, så spara inte på dem, sprid dem som om att ditt liv berodde på det. För det finns en sak här i livet som man bara får mer av ju mer man ger av det själv och det är kärlek!

Sist men inte minst vill jag tacka för alla snälla kommentarer som vi har fått, det är verkligen kul att få höra!

- Jonas